Historia
Hartman-husets eldsvåda 11.7.1967 med sommarvikariens ögon
Jag var första sommaren som sommarvikarie på brandkåren. Jag ville alltid bli brandman. Kansliarbete hatade jag, det skulle vara ”action”.
Sommaren 1967 hade jag redan hunnit vara på några små bränder. Sedan den 11.7 klockan 13.07 kom då ett ”ordentligt” larm, en eldsvåda i Hartmans hus. Hartmans hus är ett stort stenhus som befinner sig vid kanten av Vasa torg, och som varje Vasabo känner.
Vasabladet 12.7.1967
Styrkan som åkte på larmet var lite av en annan klass än vad det är idag. På larmet åkte brandchef Lax, brandmästare Herala, brandförman Piilikangas och dessutom 13 brandmän. En stor trupp.
Vi kom till objektet klockan 13.15. Situationen såg dålig ut. Det var rök överallt, i källaren, i butiken och i trappuppgången. Man gjorde normala förberedelser, dvs slangutläggningar med tre tums slangar, varifrån man via ett grenstycke fick arbetsslangar för rökdykarna att ta sig in med i den brinnande byggnaden. De mest erfarna var rökdykare. Vi sommarvikarier fick inte rökdykningsmasker! På den tiden fanns det ändå bara två tryckluftsaggregat, även om man nog hade fler luftflaskor.
Det såg i mina ögon verkligen hopplöst ut. Jag ville hjälpa, men erfarenhet fanns inte och på den tiden gick man inte ens brandinstitutet. Om arbetssäkerheten fanns inte heller dess mer kunskap. Som släckningsdräkter fungerade tvådelade halare, sådana där gammaldags ”arbetshalare” av grundmodell. På huvudet lade man en hjälm och på fötterna drog man på sig vanliga stövlar och på händerna vanliga handskar, all utrustning utan någon slags brandskydd.
Två sommarvikarier, dvs jag och Hytönen, ”kommenderades” ner i källaren. Vi gick dit ner så långt man kunde komma utan apparater. Det var varmt som tusan. Sikten var dålig och eldslågor fanns lite här och där och dem försökte vi efter bästa förmåga släcka. Källaren fungerade som målfärgsförråd. Målfärgsburkarna hade gått sönder av värmen och hela golvet flödade av målfärg. Vi tänkte med Hytönen att så här måste det vara i helvetet. Vi kämpade ändå på. Vi var på knä på golvet och släckte och kylde ner. Slangen mellan våra ben var vår enda säkerhet ut. Utan den skulle vi inte ha hittat utgången.
Släckningsarbetet var tungt. Emellanåt var vi ute och tog luft och drack vatten och sedan snabbt ner igen. När vi var inne så kände jag en gång någon som knackade på min skuldra. Jag vände mig om och frågade vem det var. Han svarade att han var Veikko Jaakkola, en pensionerad brandman, som inte hade kunnat låta bli att komma till hjälp. Bilchauffören hade givit honom en hjälm och en halare när han ville komma och hjälpa… Idag skulle det här inte vara möjligt.
Vi fortsätta att släcka, timme efter timme. Vi märkte att de äldre brandmännen fick i tur och ordning, åka på paus till brandstationen och vi hoppades att det snart skulle komma vår tur, men den kom aldrig. Klockan var redan 17.00 och tröttheten och röken hade gjort sitt. Klockan 19.00 när vi var nästan medvetslösa så kom brandförmannen äntligen och fråga om vi ville ha byte. Det ville vi förstås, men det vågade man inte säga öppet. De äldre brandmännen hade nämligen varnat oss och sagt att om en sommarvikarie ser trött ut eller ber om byte, så får man inte komma till brandkåren på arbete följande sommar. Som tur var så fick vi ända fara på paus, vi fick äta och tvätta oss, men bara för två timmar.
Vasabladet 12.7.1967
Vi hörde efteråt att eldsvådan fick sin början från ”Fondis” källare. Därifrån hade den spridit sig till Hartmans målförråd, butiken och andra affärsutrymmen som fanns i bygganden. När vi var i källaren så kände man inte till helhetsbilden.
Släckningsanfall hade gjorts från alla håll. Över 100 brandmän hade slagits mot eldhavet. Med var Vasa ordinarie brandkår, förstärkt med fripersonalen samt Vasa och Dragnäsbäck Frivilliga brandkårers folk. Släckningsarbetena räckte till sena kvällen. Förödelsen var enorm, även om det kanske inte syntes ända ut på gatan. Som en liten kuriositet kan nämnas att under eldsvådan, när röken lite avtagit, så hade något ljushuvud hittat på att gå in i Hartmans butik och tömt alla kassorna, Personen blev ändå fast när brandmännen ”håxade” vad som höll på att hända. Kanske inte eldsvådans styrka verkade så stor utifrån, vet inte.
Eldsvådan skedde mitt på dagen och mitt på sommaren. På Vasa torg fanns det givetvis människor och under hela branden var det säkert tusentals åskådare som var och tittade på branden.
Från den här branden startade min brandmammakarriär. Jag har inte ångrat mig, även om det började från ”helvetet”.
Nerskrivet av pensionerade brandförman Håkan Björkstens berättelse.
